Leder
 
HÖFTER & ARMBÅGAR
Många hundar med allvarlig dysplasi kan leva ett långt liv utan problem, medan några hundar med en lättare form visar tecken på smärta. Helt klart är att en stark muskulatur kan hjälpa hunden att leva ett normalt liv och därför är träning och motion på hundens villkor ett måste för att bygga upp muskulaturen.

Röntgen av höft- och armbågsleder är nödvändig för att veta om det finns någon form av abnormitet som kan påverka hundens eventuella framtid i avel, men också om det blev en bra kombination genom hundens föräldrar. Men det är även en bra åtgärd för den vanliga hundägaren, då eventuella defekter bör tas hänsyn till i hundens vardag. Pulsa i djupsnö, cykelträning och annan fysisk påfrestning på lederna och där smärta och lidande därför kan uppkomma, bör man ha i åtanke och anpassa motion och träning efter det.

Att uppfödare försöker påverka sina valpköpare att röntga hundarna, är ett seriöst försök att få bekräftelse på om avelsarbetet gett det förväntade resultatet. Som valpköpare bör man lyssna på sin uppfödares önskemål och hjälper på så sätt inte bara sin egen hund och uppfödare, utan hela rasen på sikt.

Klassificering av höftledsdysplasi enligt FCI:s system

Klass A - Inga tecken på höftledsdysplasi Lårbenshuvudet och ledskålen är kongruenta. De främre gränsytorna har skarpa konturer och rundade avslutningar. Ledutrymmet är smalt och jämnt, ledskålsvinkeln enligt Norberg (i standardposition) är ungefär 105gr (som en referens). I fallet med exellenta höftleder omsluter ledskålens främre kant lårbenshuvudet något längre än lateralplanet.

Klass B - Inga tecken på höftledsdysplasi Lårbenshuvudet och ledskålen är antingen lätt inkongruenta och Norbergs vinkel (i standarposition) är ungefär 105gr eller centrum av lårbenshuvudet ligger i medial position med hänsyn till ledskålens övre gräns, och lårbenshuvudet och ledskålen är kongruenta. Se figur ovan till höger.

Klass C - Lätt höftledsdysplasi Lårbenshuvudet och ledskålen är inkongruenta ledskålsvinkeln enligt Norberg är omkring 100gr och/eller ledskålens främre kant är lätt utplanad. Det kan finnas ojämnheter och inte mer än obetydliga tecken på benpålagringar (osteoarthrosis) i ledskålens och lårbenshuvudets gränsytor.

Klass D - Måttlig höftledsdysplasi Tydlig inkongruens mellan lårbenshuvudet och ledskålen med subluxation. Ledskålsvinkeln enligt Norberg är större än 90gr (som en referens enbart.) Utplaning av ledskålens främre gränsområde och/eller tecken på benpålagringar.

Klass E - Svår höftledsdysplasi Markerade dysplastiska förändringar av höftlederna, såsom luxation eller distinkt subluxation, ledskålsvinkeln enligt Norberg mindre än 90gr, tydlig utplaning av ledskålens främre gränsområde, deformation av lårbenshuvud, (svampliknande, tillplattad), eller andra tecken på benpålagringar.

Med tillstånd av SKK, publiceras här en artikel om artros, hämtad från SKKs webbplats. Kopiering inte tillåten. © SKK.


ARTROS
Artros är en kroniskt fortskridande, degenerativ ledförändring. Hos en gammal hund kan artros vara en del av det normala åldrandet. Hos yngre hundar kan den uppstå som svar på en felaktig belastning av leden, om leden inte är normalt utvecklad eller vid andra förändringar som ger onormalt slitage på ledbrosket. I en led med artros finns ofta en mer eller mindre kraftig pålagring av ben/brosk längs ledbroskens kanter. Även ledytans form och ytbrosk kan förändras. På röntgenbilder är pålagringar i form av "nabbar" längs ledytornas kanter ett av tecknen på artros. En led omges av ett hölje, ledkapseln, som bildar smörjmedel i leden. Ledkapseln är ofta kroniskt förtjockad vid artros.

Symtomen på artros varierar kraftigt. Vid höft- och armbågsröntgen av unga hundar kan man ibland påvisa artros hos individer som inte visar minsta yttre tecken på ledproblem. En del hundar med artros kan leva ett obesvärat liv under många år och behöver inte bli stela eller halta förrän de är gamla och fått kraftiga pålagringar.

För att minska problemen av artros och eventuellt något fördröja dess utveckling bör man motionera hunden förnuftigt och ta hänsyn till problemet. Hunden mår bättre av många korta promenader än en mycket lång. Den bör få lika mycket motion alla dagar i veckan och samma rutiner hela året om. Promenader kan tas på valfritt underlag men för hårdare motion rekommenderas lagom mjukt underlag. Man bör undvika att cykelmotionera hunden, klövja den eller låta den dra pulka. Simning är utmärkt träning då hunden övar sina muskler utan att belasta lederna. En hund med artros bör hållas mycket slank.

I den mån artros leder till hälta är detta mest påtagligt efter att man först ansträngt hunden och sen låtit den ligga still och vila i flera timmar. När hunden därefter reser sig brukar hältan vara lätt att upptäcka.


ARMBÅGSARTROS
Armbågsartros kan drabba helt unga djur och ses särskilt i vissa raser. Denna onormalt tidiga artros kan orsakas av ett flertal olika tillväxtrubbningar som har det gemensamt att de ger en felaktig utveckling av den ena eller båda de ledytor i armbågsleden som kommer från underarmen.

Tre olika varianter av osteokondros kan orsaka artros i armbågsleden (se osteokondros). Alternativt kan samspelet mellan de båda underarmsbenens längdtillväxt vara stört. Därvid uppstår en dragkraft mellan de långa rörbenen som sekundärt påverkar leden med spänning och oregelbundenhet som följd.

Vid en mer omfattande röntgenundersökning än den som rutinmässigt görs för SKK:s centrala registrering (se nedan) kan man i tidigt stadium fastställa mer exakt vad som är orsaken till armbågsartros hos den enskilda hunden. I senare stadier kan det vara omöjligt att skilja de olika formerna åt.

För vissa raser är röntgen av avelsdjurens armbågar ett krav. Bilderna avläses vid SKK:s veterinäravdelning och eventuella förändringar graderas. Armbågsartros drabbar bland andra retrieverraserna, newfoundlandshund, rottweiler, schäfer och sennenraserna. Armbågsartros visar, enligt flera beräkningar, ganska hög heritabilitet. Av det skälet bör hundar som har armbågsartrosartros, så långt det över huvud taget är möjligt, uteslutas ur avel.

Tillbaka till Avel

Avelsindex
 
Hjälp i uppfödarens arbete
Från 2012 inför Svenska kennelklubben avelsindex för fem olika hundraser varav labrador är en av dom. De övriga raserna är golden, och flatcoated retriever, rottweiler och berner sennenhund.

Vid ett möte med SKK informerades berörda rasklubbar om det nya dataprogram i SKKs avelsdata som ska ge oss hjälp och vägledning i avelsarbetet då det gäller statusen på höft- och armbågsleder på våra labradorer. En viktig bidragande orsak till de bristande framgångarna i avelsarbetet för bättre ledhälsa är sannolikt att röntgenbilder ger begränsade möjligheter att beskriva skillnader i ledens kvalitet, framförallt för hundar med normala leder. Det medför att hundens eget röntgenresultat ger en ofullständig bild av dess genetiska förutsättningar – röntgenundersökningen kan alltså inte mäta den underliggande genetiska variationen (t ex vilka av A-hundarna som förväntas nedärva bäst leder). Det är en av anledningarna till införandet av HD/ED index.

Redan från årsskiftet kan vi alltså gå in på SKK avelsdata och se vilket index olika hundar har fått enligt de parametrar som datasystemet använder sig av.Ett index värde på över 100 är det skk rekommenderar för den tilltänkta valpkullen.Det kan innebära att hundar som är friröntgade på såväl höfter som armbågar kan få ett lägre index än 100 om deras föräldrar och syskon har dåligt avelsindex, medan enstaka hundar med lindriga pålagringar på armbågar eller C-höfter kan få ett avelsidex på över 100. Den nya mätmetoden innebär en stor hjälp i avelsarbetet. Hur LRK kommer att hantera den nya kunskapen återkommer vi till såväl på hemsidan som i tidningen Labradoren.

Ovan: höftleder avlästa som A
 
 

Norbergs vinkel
Det nya HD-avläsningssystemet (A-E), som trädde i kraft den 1 januari 2000, skapade omgående stor turbulens inom den HD-röntgande hundvärlden. Boven i dramat verkade vara den så kallade Norbergs vinkel, som bör vara minst 105° och minst 50 % av ledhuvudet ska ligga inne i ledhålan för att höften ska betraktas som normal, d v s ej dysplastisk.

Vid mätning av Norbergs vinkel utgår man från en punkt i ledhuvudets mitt. Från denna punkt dras dels ett streck mellan mittpunkterna på vardera ledhuvud och dels ett streck från vardera ledhuvuds mittpunkt rakt upp mot övre ledskålskanten. Vinkeln som bildas mellan dessa båda streck (det som går mellan de båda ledhuvudena och det som går uppåt vid respektive ledskålskant) kallas Norbergs vinkel - se figuren ovan.

I det gamla svenska HD-avläsningssystemet (utmärkta, ua och grad 1-4) tillämpades inte mätning av Norbergs vinkel (NV) bland annat beroende på att den inte var tillämplig på alla hundraser.

Saxat ur webbartikel, författad av Katja Sjöberg, 2001.