Jaktprov A

Till minne av Leif Gustafsson

1960-2023

https://www.hjart-lungfonden.se/…/till-leif-gustafssons…

En mycket uppskattad person har gått ur tiden alldeles för tidigt. Leif Gustafsson kände vi som jaktprovsdomare och föreningsmänniska och han var ordförande i SSRK:s Östgötaavdelning från 2001 till sin bortgång. Ett kort uppehåll från detta uppdrag gjordes då Leif blev invald i SSRK:s huvudstyrelse där han var retrieverjaktansvarig 2008 och 2009. Efter den perioden valdes Leif tillbaka 2010 till ordförandeposten i avdelning Östergötland. Han var en aktiv, rutinerad, hängiven och mycket kunnig styrelseledamot som var noga med att allt skulle skötas på rätt sätt. Vi inom avdelningen är mycket tacksamma för Leifs stora engagemang. Även Labradorklubben i region Östergötland har åtnjutit Leifs tjänster då han tidigt hade kurser för klubbens medlemmar.
Leif var B-provdomare och mycket engagerad, till exempel då revideringar av reglerna för retrieverproven gjordes. Egenskapsbedömning kontra tävling i olika former engagerade honom alltid. Tillsammans med domarkollegan Gunnar Pettersson jobbade Leif också mycket med tillkomsten av reglerna för tollingjaktproven då dessa skulle startas upp. Leif blev även domare för tollingjaktprov.
I sin domarroll var Leif ärlig, rakryggad och noggrann. Sambon Gunilla var hans ständiga sekreterare. Han hade pondus och integritet och det gällde både på styrelsemöten och i skogen på jaktproven. Leif månade ständigt om att retrieverns egenskaper som apportör ska prövas och bevaras och hade i grunden alltid en positiv helhetssyn på hundens arbete. Han dömde hundarnas jobb och även om förarna gjorde misstag såg Leif till att de startande fick en rättvis chans. Flera gånger ställde han upp och dömde olika rasmästerskap.
Ett stort intresse hos Leif var att klura ut varför hundar gör som de gör och han var en mycket uppskattad domare.
Leif var social och kunde prata med alla. Hans jaktliga intressen gjorde att han hade ett brett kontaktnät inom branschen, vilket ofta kom föreningen till gagn. Bland annat ordnades det prov på mark där Leif jagade.
Leif förde olika hundraser på jaktprov. Han har startat med golden, labrador och flatcoated retriever och även med spaniel. Ytterligare ett exempel på Leifs mångsidighet var att han hade kom på åttonde plats på Spaniel-SM.
För att beskriva en del av Leifs personlighet väljer jag att berätta lite om hur retrievervärlden såg ut då vi träffades på jaktprov och andra hundaktiviteter i början av 1980-talet.
Det var en positiv och kreativ tid, alla hjälptes åt och stöttade varandra ”i med- och motgång” och vi hittade på olika poängtävlingar och mästerskap som vi genomförde med ett stort gemensamt engagemang. Leif hade då en golden retrieverhane. På den tiden var man ofta aktiv inom flera olika grenar med samma hund och vi var många som möttes hela lördagar eller söndagar, ofta så många att vi fick dela in oss i grupper. Till exempel kunde man lägga viltspår på förmiddagen och öva apportering medan spåren fick ligga till sig. Alla kände alla.
Många av oss som tränade var väldigt aktiva och åkte på ett stort antal utställningar, jaktprov och viltspårprov. Det gjorde även Leif och Gunilla. De fick fina framgångar med till exempel den svarta labradortiken SE UCH Sörmarkas Black Treasure född 1987, som bland annat vann Labradormästerskapet 1990 och 1991. Tiken var efter vinstrike SE UCH NORD JCH Popkepela’s Prophet, vars uppfödare och ägare Curt Lundström tidigt blev en nära vän, träningskompis och även domarkollega till Leif. På den tiden var Labradormästerskapet en omfattande tävling där jaktprovet var jämförbart med ett B-prov och placeringen på detta skulle läggas ihop med placeringen på utställningen som ägde rum dagen efter. En trevlig middag där man umgicks och hade kul avslutade lördagens jaktprov. Roliga middagar där domare, funktionärer och provdeltagare tillsammans med sina respektive var med. Dessa middagar förekom nästan alltid på lördagskvällarna även under vanliga B-provhelger.
Kunskaperna inom hundutbildning har generellt sett säkert utvecklats med tiden, men vi hade väldigt roligt och det fanns en fin och varaktig gemenskap mellan alla utövare oberoende av tidigare erfarenheter eller vilken hund man hade. Detta speglade Leifs grundsyn och bland annat är det sammanhållningen och inskolningen i att vilja hjälpa andra som har format oss som var med då. Leif var själv mycket hjälpsam och på senare år var han aldrig heller sen att med väl valda ord tala om att alla behöver hjälpas åt och bidra för att föreningsverksamheten ska kunna fortgå.
Jag tänker på Leifs familj och nära vänner.
Marie Danielsson