Labrador Retriever

Rasens historia

När man tar del av historien runt rasen Labrador Retriever förstår man varför den blivit så populär och uppskattad. Den är den verkliga allroundhunden. Som blindledar- och narkotikahundar har rasen gjort en stor samhällsnyttig insats och på senare tid har den också visat framfötterna i räddningsarbete. 

Hos jägaren är labradoren en utomordentligt duglig apportör och eftersökshund, men den ger också sol i tillvaron hos många familjer som en lättfostrad och aktiv kompis i skog och mark.  

Historierna om Labrador Retrievern

Historien om Labrador Retriever är lite av ett mysterium. Det finns i princip tre teorier om labradorens historia, men man kan säga att två av dem mynnar ut i den tredje.

Under 1500-1600-talet fanns en mycket populär hund i England som kallades för S:t Huberts dog. Den hade flera användningsområden och beskrivs som svart med kraftig päls. Man tror att fiskebåtar tagit med sig denna hund till Newfoundland och att labradoren har uppstått genom den.  

Cane di Castro Laboreiro-teorin

Den andra teorin är Cane di Castro Laboreiro-teorin. Den går ut på att man har hittat en bild av en typisk, gul labrador med rastypisk päls och svans. I Portugal fanns en by som hette Castro Laboreiro och man tror att hunden gått över till Newfoundland med sjömän. Man tror sig var a ganska säker på att labradoren fanns på Labradorhalvön redan så tidigt som på slutet av 1700-talet. 

I början av 1800-talet talas det om att det fanns två typer där som beskrivs som ”den stora newfoundlandhunden” och ”den lilla newfoundlandhunden”. Av namnen att döma finns det stor anledning att tro att de kommit just från Newfoundland och att den ”den lilla newfoundland- hunden” är den hund som blev vår tids labrador retriever. Den senare beskrivs som ” i allmänhet svart, inte större än en pointer, tunna ben, kort strävt hår, bär inte sin svans så högt som den större hunden, är en mycket snabb löpare, simmare och fighter”. 

Torskfiskarna på Labrador lärde sig snart att förstå vilken tillgång de hade i den lilla newfoundländaren. Den var inte bara lättlärd, den var också synnerligen duglig. Den räddade mången värdefull fångst som annars till ingen nytta skulle ha försvunnit ut i havet. Den fungerade som duktig apportör av fågel, och även som draghund kunde den användas med fördel. Men den hade ännu en viktig uppgift – att hoppa i havet för att simma iland med repändar som där togs emot för att ankra båtarna. 

Klimatet hundarna levde i krävde en päls som klarade av kyla och snö, den päls kallar vi på fackspråk för dubbel. Detta innebär att den har en något ullig underpäls med täckhår av något grövre struktur. Denna päls är än idag ett måste på en labrador. Den utterlika svansen var då, precis som nu, ännu ett kännetecken. Även den har förstås ett ändamål. I vattenarbete använder labradoren sin uttersvans som ett effektivt roder. Säkert har många hört talas om att labradoren har simhud mellan tårna. På Newfoundland kallades labradoren för ”shortcoated S:t Johns dog” efter hamnstaden där. Torskfiskarna såg chansen till en liten extrainkomst genom att ta med sig hundar över till England där de uppskattades av markägare som ville ha hundar för jaktändamål. 

Labradoren i England

Väl kommen till England kallades den snart för Labrador. Man korsade in curly- och flatcoated retriever och senare även setter och pointer. 1903 blev labradoren godkänd som ras i England. Till Sverige kom de forsta labradorerna i slutet av 1800-talet och den första som lät tala om sig i officiella sammanhang var den svarta hanhunden Major som visades på Svenska Kennelklubbens utställning 1897. Men det var inte förrän en bit in på 30-talet som egentliga uppfödare tog sig an rasen. 

På 70-talet kom vad vi kallar för rasexplosionen. Fram till dess var labradoren således en hund som sporadiskt syntes på gator och torg. Det gäller att behålla de ursprungliga exteriöra attributen och till hjälp har labrador retrievern, precis som alla andra raser, en rasstandard. Jaktprov arrangeras från norr till söder, i huvudsak under höst och vår, för att pröva att hunden besitter de rastypiska arbetsegenskaperna. För till syvene och sist är det den som avgör om labradoren ska fortsätta att trollbinda människorna vid sitt hjärta – precis som den lilla newfoundländaren gjorde för flera hundra år sedan med sin aldrig sinande vilja att vara till lags. 

Text: Jan-Erik Ek